Gärna kärleksfull kritik, men sluta söka fel och brister!

Gärna kärleksfull kritik, men sluta söka fel och brister!

Det är konstigt vad man ändrar sig. Hela livet, hela tiden. När jag började intressera mig för politik, inte alltför länge sedan, så tyckte jag mycket var tokigt och fel inom partiet. Det är det fortfarande, och det kommer det säkert också att förbli. Inom netroots, Socialdemokraternas eget bloggnätverk hittade jag då några partivänner, som bloggade och som själva kallade sig kärleksfulla kritiker. Mot deras texter kunde jag väga och bekräfta mina egna tankar och idéer. En fantastisk tillgång! Jäpp, en kärleksfull kritiker, det skulle jag vara! Fram tills nu.

Igår anserade Stefan Löfven sin affärsplan för Sverige. Och plötsligt ondgjorde sig alla över ordvalet. Min första tanke var-vad är det för fel på det? Att arbeta med en långsiktig strategi och målinriktat låter väl proffsigt? Detta innebär enligt kritikerna att man likställer Sverige med ett företag. Och det anses inte gå ihop med den Socialdemokratiska ideologin. Men välkommen till verkligheten säger jag då. Hela världen är en marknad där allt ska säljas och köpas. Och det handlar inte om att vi väljare ska köpas, som många tex Ulf Bjereld, påstår i sin kritik, utan att det ska gå bra för oss som bor i Sverige!

 Expressens putslustiga avslöjande artikel som gör narr av Stefan Löfvéns strävan att ta näringslivets villkor på allvar, sprids nu av partivänner på facebook med ett  "höhö, lite kul är det allt". Det är inte kul utan bara sorgligt. Var finns viljan att hjälpa det parti som finns i våra hjärtan? Var finns engagemanget att fokusera på sakfrågorna?  Hjälper vår kritik någon, mer än våra politiska motståndare? De frågorna måste få ställas.

Jag lär mig hela livet, hela tiden. Och en sak vet jag, att innehållet betyder mer än ytan. Men bara om vi själva bestämmer oss för det. För om vi inte själva väljer att visa fram innehållet, utan nöjer oss med våra motståndares ytliga kritik, ja då kommer vi inte längre än så här!

Johan Westerholm, Peter Högberg mfl har också skrivit om affärsplanen på netroots och  Ulf Bjereld skriver om den i dagens arena.

                                                                                             
                                                                                                                                   bild: http://hemimammashetsiga.wordpress.com

Om yta och innehåll i Almedalen.

Ikväll är det lätt att hitta blogginlägg om allt klokt och oklokt, som sagts och gjorts i Almedalen denna veckan. Partiledarnas tal skärskådas in i minsta detalj och analyseras och bedöms av kreti och pleti. Det finns något väldigt gott och upplyftande i det.

Själv har jag hela veckan befunnit mig mitt i ett dilemma. Det handlar inte om innehåll utan om yta och det har sitt ursprung i Åsa Romsons tal på måndagen. Jag fick ett problem. Min första reaktion var "Men vad har hon på sig?" Den mest illasittande klänning jag sett på länge och en därtill inte alls matchande kavaj. Okey, jag bestämde mig för att strunta i det, eftersom det är helt irrelevant vad hon har på sig ,men det gick inte. Klänningen stal hela showen och jag kunde inte se förbi den! Vad sade hon? Nåt om cykelreparationer, nej, jag minns faktiskt inte... 

Det här går inte att sluta tänka på. Och det känns riktigt risigt att inse att jag är en del av ett det här systemet som befäster synen på hur olika män och kvinnor blir behandlade. Det gör ont att bli medveten om hur djupt det ligger, hur svårt det är att ta sig förbi hindret som utmanar den manliga normens klädkod med skjorta och kavaj. Fredrik Reinfeldt kan se hur tråkig ut som helst, men han vinner bara pga att han är man. Han behöver inte hoppa över några hinder. Det är män som han som stakat ut vägen och satt normen och är normen!

Så vad gör man då med denna nyvunna insikt? Ska kvinnor anstränga sig mer för att efterlikna den manliga normen så att de inte "sticker ut"? Eller ska de behålla sin personliga klädstil och på så sätt gå  mot en likriktande manlig norm? Jag vill ju att det bara ska finnas ett svar på den frågan, men mitt dilemma gäller att det inte är så enkelt.

På Twitter kommenterades Annie Lööfs klänning av en kvinnlig journalist som tyckte hon var raffig. Marita Ulvskog skapade en smärre Twitterstorm när hon påstod att Annie Lööf passade bättre i Top Model än i politiken. Det påståendet fick hon sedan ta tillbaka. Vi är så präglade av att det inte räcker för kvinnor att vara bra, de ska dessutom se bra ut. Lagom bra, inte för mycket och inte för lite...

När KD lanserade "Verklighetens folk" 2009 gjorde SSU en av sina mest lyckade kampanjer. Ytans mästare Göran Hägglund får avsluta detta blogginlägg. Ett blogginlägg med fler frågor än svar...

Skolavslutnings-dilemmat

Det årliga skolavslutnings-dilemmat är här.
För ett tiotal år sedan skrattade man mest  åt Humanisterna som då propagerade för att få bort skolavslutningarna från kyrkan. Det tar tid att förändra generationers kulturella ritualer och skolavslutningar i kyrkan är det optimala högtidlighållandet av att vinterns slit i skolan är över. Men jag förvånas över hur fort det har gått den här gången, dvs att förändra attityden till skolavslutningarnas vara eller icke vara i kyrkan. Nu gäller diskussionen snarare hur man ska kringgå den nya skollagen som ger tydligt besked om att inga välsignelser får förekomma under skoltid.
Det finns ett intresse att använda kyrkolokalen men utan präst. i Aftonbladet idag skriver Christer Sturmarck om just detta men jag tror det är fel väg att gå. Den svenska skolan har ingenting i kyrkan att göra, mer än som på vilket annat studiebesök som helst. Då ska vi också låta kyrkan få ha sina kyrkorum i fred. Argumentet att vi skattebetalare bidrar till underhåll av kyrkorna och därför också har rätt till dem är inte gångbart i det här fallet anser jag. Ett ifrågasättande om varför staten bekostar så stor del av kyrkornas renoveringar vore däremot onekligen på sin plats, men det bästa är att strida för fler sekulära högtidsrum. Jag är övertygad om att utvecklingen går i den riktiningen, men det kan ta tid. Man sopar inte en tusenårig kulturtradition under mattan hur snabbt som helst.

Ett färskt blogginlägg av Ulf Bjereld behandlar samma ämne, men med lite annan utgångspunkt och slutsats.

Att ta plats i det offentliga politiska samtalet.

Nätrötterna är otroligt inspirerande. Vi känner att det är vi som bestämmer. Det är hela grejen. Det finns de som vill styra vad vi ska skriva, men vi låter oss inte styras. Vi reflekterar, ifrågasätter och är lite misstänksamma mot allting "uppifrån". Vi köper inte vad som helst. Vi har makt över vårt nyhetsflöde och under helgen har vi visat varandra flera exempel på hur vi kan sätta våra frågor på den politiska dagordningen. Blogginlägget "sveket" från Klamydiabrevet återkommer ständigt. Unionen opinion tog fram statistik som tydligt visar sambandet mellan blogginlägget, mediernas uppmärksamhet, politikernas kommentarer och slutligen den dramatiska nedgången för högerpartierna som förlorade sin majoritet i riksdagen pga just det blogginlägget.
Det är underbart och vackert, att demokratin hittar nya vägar!

Dn.se har idag intervjuat Natalie Sial och vad de skriver kan du läsa här.

Andra som bloggat om nätrot12: Martin Moberg, Peter Högberg och Calle Fridén
och fler bloggare på netroots.se

Vem far illa av den privata tron?

Idag läser jag i UNT.se att EU- och demokratiminister Birgitta Ohlsson tycker att vi måste värna om den sekulära staten. Det Europeiska samhället ses både med egna och andras ögon som synnerligen sekulariserat. Birgitta Ohlsson visar att det finns tydliga tecken som visar på motsatsen. Vidskepligheten breder ut sig och lagförslag mot homosexuella äktenskap föreslås. Det är här den farliga sammanblandningen sker. Vårt samhälle klarar att vara multireligöst och utan vetenskapsförakt, men endast med hjälp av med en sekulär stat. Den måste vi värna om!

Hon förordar sk.privat tro. Inom förbundet Humanisterna har man länge pratat om den privata tron. Det är bara de mest religionsfientliga inom förbundet som anser att inte ens människor med en privat tro behöver behandlas med respekt.

En definition är att privat tro inte påverkar någon negativt, men det säger alldeles för lite.

Men vad är då en privat tro? Får den bara utövas i hemmet? Får den utövas i en samlingslokal/kyrka? Får den, med skydd av yttrandefrihetslagen, utövas på torget en lördag förmiddag? Får den bli en del av den troende människan? För om den gör det, så kommer den inte längre vara "privat". Det går inte att vara troende och bara låta tron påverka en liten del av jaget. Det fungerar helt enkelt inte så.

Min uppfattning är att när religion bara får utföras i slutna rum då blir den farlig. Då skyddas den från insyn och kritik, och då kan grymma övergrepp lättare ske i dess namn.

Det här är inte enkelt. Fler progressiva bloggar om ett öppet samhälle på Netroots

"Vi som byggde landet..."

Att de nya sedlarna ska prydas av allehanda finkulturpersonligheter har väl knappast undgått någon. Helena Lindblad på DN Kultur tycker att valet känns modernt och demokratiskt. Ja, hur skulle det kunna kännas på något annat sätt? Vad som helst känns modernare än ett gäng kungar på pengarna. Men riktigt modernt hade det känts om man valt ett historiskt tema om dem som slitit och överlevt under tider då våra kungar gjorde allt för att, med krig och svält ta död på dem!

Jag ville ha en knekt, en fiskare, en bonddräng, en piga, en dalkulla, en flottare och en kolare på sedlarna. Jag ville se de som byggde vårt land på våra pengar. Jag vill inte ha ett gäng kändisar i plånboken.
andra bloggar på Netroots , och om sedlar: http://bloggar.se/om/sedlar