Idag läser jag i UNT.se att EU- och demokratiminister Birgitta Ohlsson tycker att vi måste värna om den sekulära staten. Det Europeiska samhället ses både med egna och andras ögon som synnerligen sekulariserat. Birgitta Ohlsson visar att det finns tydliga tecken som visar på motsatsen. Vidskepligheten breder ut sig och lagförslag mot homosexuella äktenskap föreslås. Det är här den farliga sammanblandningen sker. Vårt samhälle klarar att vara multireligöst och utan vetenskapsförakt, men endast med hjälp av med en sekulär stat. Den måste vi värna om!
Hon förordar sk.privat tro. Inom förbundet Humanisterna har man länge pratat om den privata tron. Det är bara de mest religionsfientliga inom förbundet som anser att inte ens människor med en privat tro behöver behandlas med respekt.
En definition är att privat tro inte påverkar någon negativt, men det säger alldeles för lite.
Men vad är då en privat tro? Får den bara utövas i hemmet? Får den utövas i en samlingslokal/kyrka? Får den, med skydd av yttrandefrihetslagen, utövas på torget en lördag förmiddag? Får den bli en del av den troende människan? För om den gör det, så kommer den inte längre vara "privat". Det går inte att vara troende och bara låta tron påverka en liten del av jaget. Det fungerar helt enkelt inte så.
Min uppfattning är att när religion bara får utföras i slutna rum då blir den farlig. Då skyddas den från insyn och kritik, och då kan grymma övergrepp lättare ske i dess namn.
Det här är inte enkelt. Fler progressiva bloggar om ett öppet samhälle på Netroots
Privat religion är lätt att säga, men det blir lätt till rop på förbud mot saker man inte förstår när man skall konkretisera det. Är man nu rädd för sharialagar så tror jag att det sämsta man kan göra är att stänga dörren för diskussioner med muslimer. Låt folk ha kors om halsen, schalar på huvudet eller satanistiska biblar i vindrutan. Så länge man inte kräver att få göra andra illa i religionens eller kulturens namn så tror jag att öppenhet och försök till förståelse på sikt är det bästa vaccinet mot extremism och fundamentalism.
SvaraRaderaKanske kommer en dag religion att vara något som hör det förflutna till, kanske inte. Men så länge som det finns människor som vill (eller inte känner att de kan annat än att) tro att det finns en större verklighet än det vi kan se och mäta, så får vi andra leva med det, på samma sätt som vi får leva med att det finns nyliberaler, konservativa och kommunister. Det finns många konstiga föreställningar om världen. Det finns till och med de som inte tycker om fotboll har jag hört!
Enkelt är det inte men det som slår mig är att du drar slutsatsen att just religion leder till grymma övergrepp när den inte är transparent och kontrollerad - och varför är det så?
SvaraRaderaReligion är ju en resa inåt, ett sätt att finna den egna, personliga andligheten, det ultimata sättet att leva sitt liv - och ändå verkar så gigantiskt mycket tid och energi gå åt just till att döma och flrsöka justera andra.
Svårt att skriva på mobilen :)
SvaraRaderaMen just fördömanden av livstilar, märkliga traditioner och uppdelning av kön på olika sätt beroende av vilken gud man bekänner - nej,det känns ofräscht, obehagligt och osmart. Därför ska tro vara privat, tror tom Jesus sa att man ska be privat. Dessutom undrar jag varför man mäste be i grupp, man dör ensam och kommer till gud, varför hålla grannen i tukt och förmaning då, vi var ju lagar till det. Nej, privat så att jag kan bestämma vilka delar som ska få plats i mitt liv utöver juridiska lagar.
Det finns en underbar scen i filmen "Moonstruck" där Cher har huvudrollen. Under filmens gång bestämmer hon sej för att slå upp förlovningen med en äldre, feg torris. Tufft i en inaliensk familj i Brooklyn! När hon ska berätta om detta för den försmådde mannen, försöker de övriga i storfamiljshuset dra sig undan. Men hon säger självklart: "Detta är viktigt för mej och jag behöver min familj omkring mej". Så är det. Människor man känner igen sig i, som man tror och litar på - de kan man också vara säker på att de förstår en och känner de tvivel och den oro man själv genomlider. Tanken med församlingen är inte så svår att förstå som det kan verka. Men den är inte så lätt i verkliga verkligheten alltid.
SvaraRadera