Solidaritet kostar

Del 1: Djävla facket.

I slutet av varje månad är det samma sak. Äldste sonen utbrister : -”Ska man verkligen betala till facket när man inte jobbar? Och trehundra spänn?, Va! Det är ju inte klokt, mamma är du säker på att det stämmer?” Och varje gång svarar jag på samma sätt: ”Ja, man måste betala till facket även när man inte jobbar om man vill vara med i facket. Och ja, det stämmer. Trehundra kronor är vad det kostar att vara studiemedlem i IF Metall. Och du har helt rätt, det är inte klokt. Det är alldeles för mycket pengar, men det är så mycket det kostar.

Så länge han jobbade var det något sånär okey att betala fackavgift. Då kunde han köpa hela idén. Inga problem. Men nu? Nu, när han inte har någon inkomst?          Jag tyckte ju också att trehundra kronor verkade mycket så jag ringde till IF Metall i Göteborg för att kolla. Personen i telefonen kunde inte svara, inte nästa person heller, och inte nästa… Jag började undra hur många de egentligen var på den där fackexpeditionen?  Men person nummer sex kunde ge besked. Jo, det är så mycket det kostar. Avgiften för studerande höjdes vid årsskiftet, tyvärr, tyvärr..

Så inget annat återstår än att snällt betala. Och när det sen dimper ner almenackor, direktadresserade broschyrer, infoblad och facktidningar från IF Metall i brevlådan, så får jag höra: ”Jaja, det är ju inte konstigt att det kostar, när de bara vräker ut sånt här…djävla facket!”

Och så betalar han. Varje månad dras trehundra kronor från hans konto, oavsett om han jobbat extra eller inte. Det kostar att vara solidarisk.